Oändlig kärlek och förlossning

Ja så var det dags då att erkänna att jag ju faktiskt inte dog utav att föda barn även om jag trodde det på blodigt allvar en liten stund mellan kl 00.45-02.52 natten den 28 april . Men vi skall väll ta de från början ..
Någonstans runt 03.00 den 27 april vaknar jag utav värkar RIKTIGA värkar först misstänker jag att de kanske bara är magknip och blir otroligt besviken när jag släpper en rejäl fis och det ger sig men sen återkommer magknipet med ca 20 min mellanrum och någonstans inom mig börjar hoppet gro att det faktiskt kanske är dags idag.
Runt 06.00 på morgonen kommer dom fortfarande med 20 min intervaller så jag beslutar åt gubben att han visst kan åka och jobba , han var ju bara 10 min bort så skulle de ta fart skulle han ju va hemma på ett kick förutsatt att mobilen hade täckning såklart. Så han fick åka i väg och så började dagen. Jag hade tösen hemma som höll mig sällskap , påsklov, tur var väl det för annars hade jag bara suttit och räknat minuter nu fick ja ju faktiskt något gjort. Dagen gick och inget speciellt hände runt 16 kom gubben hem och mitt hopp låg på havets botten , inte idag heller , vi åt middag och planerade lite inför kvällen DÅ plötsligt började dom komma med 10 min intervaller och var väldigt irriterande OM jag hade vetat att vi knappt 11 timmar senare skulle få hålla våran älskade son i våra armar kan jag garantera er alla att jag inte varit lika cool men nu trodde jag att de lätt skulle dröja flera dagar till . Runt 19 på kvällen kom dom fortfarande med 10 min intervaller fast dom vart om jag skall vara ärlig mer och mer som en jobbig finne i röven men ändå helt hanterbara , FL tycket att vi fick avgöra själva då vi bor en bit bort ( ca 6 mil ) Det var nog det dummaste dom hade kunnat säga till en mig för i det ögonblicket bestämde jag mig nämligen för att jag hade de ju så mycket bättre hemma där jag kunde gå och vandra runt och bara vara bäst jag ville så runt 22 på kvällen när dom kom med 6 min mellanrum och inte alls var lika roliga som 12 timmar tidigare och jag började bli mer än lovlig andfådd varje gång dom kom tog gubben till orda och sa
- nej du gumman lilla NU är det vi som åker till sjukhuset .
och tur var väl det kan jag så här i efterhand säga. Så in i bilen med tösen och körde henne till "farfar" , han var om någon skapligt nervig och jag lika lugn som alltid
- det går bra nej det gör inte så ont , nej då han kommer inte idag det dröjer...
Oj vad jag skulle få äta upp dom orden.
Klockan 23.35 vart vi inskriva på FL och uppkopplade på CTG för att kolla hjärtljud och värkar och först nu började jag ana oråd , herregud det var verkligen riktiga värkar det var verkligen på gång men återigen skulle dom ta hoppet ifrån mig med orden " du är bara öppen 4 cm" detta var klockan 00.30
SKIT I HELVETE tänkte jag då DETTA kommer att ta evigheters evigheters.
En kvart senare hade jag tagit mig till toaletten , duschen kändes som ett bra alternativ men då bestämde sig min kropp för att nu hade den fått nog och likaså tänkte nog grabben för nu började det ta i jädrar i min lila låda så jag grabbade tag i handfatet och gott folk där vart jag kvar ett bra tag , gungandes och hummandes igenom värk efter värk som nu kom med ca 2-3min mellanrum och varade ALLDELES för länge.
Sen är min tidsuppfattning en aning diffus , barnmorskan kom in och frågade om jag ville börja med lustgas en blick från mig räckte den höll jag hårt i tyvärr glömde ja att andas överlag så ännu än gång fick gubben ta till stora rösten
- gumman du måste andas ut också inte bara in .. så .. in .. ut ..iiiiin . uut ..iiiiiin ... ut ... ( snowroller sos spelades upp i mitt huvud när dom står vid foto automaten och skall ta kort till lift korten ) .. ett litet leende lyckades jag klämma fram
barnmorskan var på väg ut ur rummet och säger
- säg till om du känner att du behöver krysta du är öppen ca 7 cm så du får inte trycka ännu ( detta var någon gång runt 02.30..
Det som händer härnäst är såklart att jag känner ett extremt behov av att ... bajsa... och inser att HERREGUD HAN ÄR PÅ VÄG.
Så gubben får slänga sig på larm knappen och in kommer barnmorskan som ett spjut , vid det här laget står jag på tå med benen i kors hummandes och brummandes
På något sätt lyckas jag komma upp i sängen , sittandes , få tag i ett par handtag vid knäna och sen börjar de evighetslånga krystandet ( det varade bara i 12 min men ändå ) .. istället för att sniffa lustgas under värkarna inser jag det effektiva med att göra det mellan , detta ger såklart ett jätte skönt tillfälligt sekund långt mys då jag lyckas erinra mig att tösen några dagar innan förlossningen frågade mig om det inte var möjligt att sjunga bort smärta .. så inom mig säger en liten röst sjung människa sjung ..så det ä just vad jag gör och den ända sång som poppar uppi mitt huvud är
Ingen förstår hur dåligt jag mår , ingen förstår min oro ( pippin i lejonkungen sjunger den när han sitter fängslad )
Barnmorskan och gubben utbytte blickar , hans sa detta är helt normalt , hennes sa det tror jag vad jag vill om ..
Sedan gott folk är resten som vi säger historia för innan jag hinner tänka mera sköljer nästa krystvärk över mig och ut kommer huvudet och sedan hela våran vackra lilla bebis och lyckan är fullständig .. Tårarna rinner och någonstans försöker vi fatta de underbara som just skett . Inte ens idag en vecka senare i skrivande stund kan jag fatta att jag har 2 så vackra och underbara barn mina ögon fylls med tårar bara jag tittar på dom och mitt hjärta är till bredden fyllt med kärlek aldrig har jag älskat som jag älskar i just denna stund.

Detta inlägg är tillägnat min älskade gubbe som var och är ett otroligt stöd jag hade aldrig klarat av allt detta utan honom . Min kärlek är din i oändligheten och i evigheten .