Jag och avkomman

Då sitter vi här jag och avkomman och fillurar på framtiden. Vad kommer att hända , hur skall det bli att bli småbarns mamma igen , vad skall vi ha för vagn , hur skall vi lägga upp föräldraledigheten , skall vi måla spjälsängen vit eller antik vit ,vakna nätter , är det en självklarhet för allmänheten att jag skall vara hemma , amning nej tack , hur mycket kläder går det åt till den lille egentligen och när började jag att handla förra gången , namn , vagn igen herregud detta träsk av vagnar , kolik tösen hade det inte men man vet ju aldrig , kärleken starkare större lyckligare än någonsin förr men rutiner och vardag ... böcker , sagor , prinsessor förutsatt att det är en tös till , pirater om det blir en grabb en Gubbe Junior , en liten mini jägare/snickare kan bli spännande , hur är det att ha en pojke svårare ? Förut fick jag höra att jag inte kunde börja handla redan nu , varför inte vart mitt svar , tillbaka kom då men herregud tänk om det händer något , mitt svar tillbaka vart då , mmhm så du menar att om jag inte handlar något som är till bebisen så gör det mindre ont om gud förbjude det skulle hända något ? Svaret tillbaka vart då : nej såklart inte men du kan ju vänta till du har gått över v 30 i alla fall. Jaså ? Varför då ? Hur tänkte du nu ? Det kan hända något under förlossningen , det kanhända något idag , i morgon , 1 år efter att den är född , jag tror att smärtan är lika stor oavsett vilket . Svaret tillbaka vart .. inget .
Min fråga är då verkligen hur tänker folk ibland ? Oftast så är det folk utan barn som har mest åsikter , fascinerande . Att förlora ett barn måste vara det grymmaste ödet en människa kan råka ut för men jag kan inte förstå hur man resonerar när man menar att om man inte har något som påminner om dom så skulle det då göra mindre ont? Detta får gärna någon förklara för mig på ett vuxet moget sätt . Att vara gravid igen har satt en massa tankar i spel en massa minnen och en viss liten känsla av panik. Känslor jag inte känner igen rusar igenom min kropp , sorg som ibland är så översvallande så jag får svårt att andas , detta tillstånd som är så välsignat , det finns så många som jag skulle vilja dela det med , många som inte längre finns här ibland oss levande, glädje , när jag hör bussen stanna till här ute och jag vet att inom 2 minuter står min älskade unge innanför dörren och med ett djupt andetag kommer hon att berätta exakt allt som hänt på hela dagen inom loppet av 30 sek , talets gåva ett arv från mig månne ? Lycka när jag genom fönstret ser gubbens blåa lilla jobb bil komma åkande nedför vägen till vårat röda lilla hus , kärlek när jag varje kväll stryker min dotter över kinden och talar om för henne att jag älskar henne mest i hela världen att jag tar hand om henne och att gud håller ett extra öga på henne , förälskad när jag hör min lilla gubbe snickra till sent på kvällarna för att vi skall få det lite större här hemma men ändå har tid att ge mig en puss medans jag susar förbi för att göra mitt , gråtfärdig när han kommer krypandes ner i sängen lägger sitt huvud på min mage och frågar hur h*n mår , och sen säger du är väl snäll mot mamma. Hans ömma händer som stryker min kind och sen kryper tätt intill mig och håller mig hårt genom nattens mörker. Ja man kan väl säga att jag är världens lyckligaste kvinna oavsett vilket humör hormonerna är på. Så jag får väl helt enkelt beta av en liten fråga i taget , vagnträsket överlåter jag till alla andra ett tag , 4 hjul och något att ligga i , det duger åt oss . Antik vit , ja varför inte resten tar vi en annan dag .